Tom Andersen
har lämnat oss
Tisdagen
den 15 maj vandrade Tom Andersen med sin hund längs stranden på
Sörlandet i Norge. Han föll olyckligt, strax var han död. Han stod mitt
uppe i sin intensiva verksamhet. Han lämnar efter sig ett rikt och
bestående arv till alla som intresserar sig för familjeterapi. För att
förstå Toms internationella betydelse kan man läsa Lynn Hoffman,
familjeterapins ojämförligt lyhörda krönikör. Hon arbetade med ”alla de
stora”, Haley, Minuchin, Milanoteamet. Men det var med Tom Andersens
utveckling av den familjeterapeutiska traditionen hon hittade hem. När
den tekniska innovationen som kom att kallas ”reflekterande team”
publicerades i Family Process 1987 så spreds den nyheten fortare än alla
andra i psykoterapivärlden. Inom några månader började man experimentera
med öppna diskussioner inför familjen på alla håll i världen. Och det
var ingen dagslända – den reflekterande positionen har bibehållit sin
dragningskraft och utvecklats och tillämpats inom en mängd områden. Men
Tom Andersen ville inte se det som en teknik. Det var djupare än så, det
handlade om en genomtänkt hållning till psykoterapeutiska processer.
Även om han själv hade en till fulländning utmejslad metod att driva
samtal framåt, så var samtalskonsten för honom framförallt ett moraliskt
ställningstagande. En djupgående respekt för samtalspartnern präglade
allt han gjorde.
”En passe forskjell” var ett av de uttryck som Tom Andersen skapade.
En fråga ska vara lagom ovanlig. Den ska göra en skillnad, men den
svarande ska också kunna känna sig bekväm inför den. Och samma
stillsamma noggrannhet inför varje formulering av en fråga ägnade Tom
Andersen också åt samtalet som helhet. Långsamt klargjorde han formerna
för mötet innan han började gå in på själva sakfrågorna. ”Vem kan
fortelle historien bak dette mötet?” var en av de frågor som han mejslat
fram, en fråga som vecklade ut inte bara historien utan också de
interpersonella sammanhangen i det problemdefinierade systemet. Den
termen hade han fått från sin mentor Harry Goolishian.
Lika stor betydelse som Tom Andersens utveckling av själva
samtalskonsten hade hans organisationsarbete. Han var en gudabenådad
organisatör, följde alltid sitt eget huvud för att skapa nya nätverk
mellan människor där nya idéer kunde utvecklas. ”Ett grekiskt kökken
i det arktiske” var en bild han valde för ett av de internationella
stormöten han kallade till varje år vid midsommartid. Av det utvecklades
ett nordkalottsamarbete som också fortsatte samtalet under de långa
vintrarna uppe i norr.
|
Jag mötte Tom i styrelsen i IFTA, International
Family Therapy Association. Där var han aktiv för att försöka få gehör
för sina annorlunda idéer om möten och konferenser. På de stora
konferenserna var han ett av de självklara affischnamnen. Mitt första
starka intryck av Tom Andersen är från vintern 1987 när demonstrerade
det reflekterande teamet inför Norsk Familjeterapiforening. Han höll sig
stillsamt i bakgrunden när ett team från Tromsö visade den nya
samtalsformen. Men, typiskt för honom, dominerade han ändå scenen med
sin närvaro. På en internationell konferens i Jyväskylä 1992 fick jag
tillfälle att organisera ett seminarium om olika tillämpningar av det
reflekterande teamet. Jag fick intervjua Tom och några av de grupper som
använde hans idéer. Det blev kö ute i korridoren av folk som ville höra
Tom. ”When I have chosen my way, I always try to walk out in the
margin”, berättade han. Han nöjde sig inte med kompromisser, han ville
pröva sina idéer i hela deras vidd. På det viset var Tom, och kommer att
förbli, en pålitlig orienteringspunkt. Hans ställningstaganden var så
tydliga att man måste förhålla sig till dem, även om man ofta inte var
enig. För mig blev Tom Andersen av ovärderlig betydelse på det sättet –
först som inspirationskälla, sedan som orienteringspunkt.
”Det är i Sverige det händer saker”, sa han en gång. Outtröttligt
undervisade han här, visade, samtalade och inspirerade. Idéerna slog rot
inom psykiatri, socialt arbete, undervisning och organisationsarbete. Vi
har ett stort ansvar att föra det arbetet vidare.
Magnus Ringborg
|
