Till huvudsidan...

Den psykotiska krisen - Falun mars 1998

Peter Engelsöy, barn- och ungdomspsykiater och familjeterapeut på Familjeavdelningen, Klingsta, Norra BUP-sektorn i Stockholm

Jag hade det på känn. Inte bara för att arrangörerna under förberedelserna fått tänka om och ställa in sig på att inte bara hålla i ett medelstort arrangemang utan en jättekonferens. Det blev till slut cirka 900 deltagare men kunde ha blivit betydligt fler om alla om ville fått komma med (själv hade jag tur som fick komma med trots att jag anmält mig flera månader i förväg). Man var tvungen att använda sig av största gymnastiksalen i Lugnet för att alla skulle få plats. Det var också något med det tvärvetenskapliga anslaget, som bäddade för att ett intressant ämne fick en allsidig belysning av mycket kompetenta föreläsare. Det låg också i tiden att samlas för att samtala om och integrera det senaste decenniets landvinningar inom psykosvård.

Konferensen "Den Psykotiska Krisen" i Falun, mars 98 måste betraktas som en historisk manifestation av en "ny" psykiatri. Med "ny" menar jag inte att någon helt ny ide eller metod såg dagens ljus i Falun. Tvärtom tror jag att alla vi som sedan en längre tid följer det psykiatriska-psykoterapeutiska fältet har stött på det som presenterades i Falun tidigare i

en eller annan form. Men att så många från hela Sverige både inom Barn- och Ungdomspsykiatrin och Framför allt inom Vuxenpsykiatrin hade anammat dessa nya idéer gav känslan att ett smärre paradigmskifte är på gång. Temat i Falun var ju den psykotiska krisen, men idéerna har en mycket större bärkraft än så och går att tillämpa på psykiatrisk vård i allmänhet. Om jag gör ett försök att peka på grundläggande idéer i denna förändringsprocess så handlar det om familje- och nätverksperspektiv på arbetet i stort, patient- och familjedelaktighet i alla viktiga beslut i vården, organisatoriskt möjliggörande av en långtgående behandlarkontinuitet i vården, betoning av ett generalistiskt perspektiv snarare än subspecialisering, omvärdering av neuroleptikas roll i behandlingen och strävan efter låga doser eller att göra patienterna medicinfria. Till detta kan kanske läggas krisperspektiv och strävan att i möjligaste mån hålla patienter utanför sjukhus och att när inläggning blir nödvändig använda sig av små hemliknande enheter med så lite tvång som möjlig

Att Jaakko Seikkula fanns med och presenterade sina nordfinska erfarenheter är naturligt med tanke på det banbrytande arbete som gjorts i norr och som bl.a. resulterat i en reduktion av schizofreniincidensen från 30 till 6 per hundratusen innevånare. Men han vittnade också om att förändringsprocessen ingalunda varit lätt utan inneburit hårt arbete på alla plan. Att kunna arbeta enligt principerna ovan har bl.a. förutsatt att en mycket stor andel av personalen fått en gedigen familjeterapi/närverksutbildning motsvarande ungefär vad som krävs för att fä svensk psykoterapeutlegitimation.

Svensk psykoterapeutisk psykiatris nestor Johan Cullberg beskrev psykosen ur ett biologiskt-humanistiskt helhetsperspektiv. Kunnigt, med djupt personligt förankrad erfarenhet som inger respekt, gjord han en exposé över fältet och landade i ovan beskrivna behandlingsprinciper. Intressant var hans beskrivning av en meskalinframkallad tidsbegränsad psykos som han själv upplevt under sin tid som medicine kandidat - skapad genom benäget bistånd av dåvarande professorn i farmakologi! Cullberg och medarbetare är nu mitt inne i ett projekt man kallar Fallskärmsprojektet, som är ett samarbete mellan 19 vuxenpsykiatriska kliniker från olika delar av landet. Bakgrunden är att människor med förstagångspsykoser i stor utsträckning återinsjuknar och att mer än 50 % är påtagligt handikappade efter 3 år. För att ändra på detta tänker man sig att en tidig genomtänkt intervention är viktig och att den psykiatriska organisationen inte får vara ett hinder för en ändamålsenlig vård. Arbetet sker enligt följande principer;

1. Tidig behovsanpassad intervention.

2. Kris- och psykoterapeutisk inriktning.

3. Familje- och Närverksinriktning.

4. Behandlarkontinuitet och hög tillgänglighet

5. Lägsta effektiva neuroleptikados.

6. Behovsanpassad 24-timmarsvård vid behov.

Inbyggt i projektet är självfallet utvärdering av olika slag t ex symptombelastning, livskvalitet, kliniska och prognostiska undergrupper. Tanken är också att jämföra olika utfall med andra områden som arbetar på ett mer "traditionellt" sätt. Vad jag kunde känna mig kritisk till i ett annars mycket viktigt projekt var de upprepade Rorschachtestningar m.m. man ämnade göra för att försöka ringa in patienternas personlighet, som om det gick att på ett objektivt sätt, utifrån, kunna studera något så svårgripbart som det vi kallar personlighet. Jag tror också att det finns uppenbara risker för kränkningar av hjälpsökande människor med ett sådant upplägg.

Lars Farde tog oss till forskningsfronten när det gäller psykofarmaka. Han betonade att psykofarmaka är ett mycket viktigt hjälpmedel i psykosbehandling men att neuroleptika många gånger används på ett sätt som inte har stöd i forskningen.

Cirka 1/3 av patienterna tycks, enligt flera oberoende studier, ej ha någon nytta av neuroleptika och på dessa bör medicinen sättas ut. Tyvärr tycks denna grupp ofta ha de högsta doserna. Ej heller är det visat att det skulle vara bra att blanda flera neuroleptika vilket ofta görs i praktiken. Mycket talar också för att låg dos av neuroleptika är det mest ändamålsenliga eftersom man inte vinner någon fördel med högre dos och att risken för allvarliga biverkningar öka.

Per Borgå har arbetat som psykiater i Tanzania forskar nu i Stockholm kring vad den kulturell kontexten betyder för människor med psykisk ohälsa. Trots minimal sjukvårdsbudget är långtidsprognosen betydligt bättre för människor med psykos i Afrika. Detta talar för att det sociala skyddsnätet har en mycket stor betydelse för att motverka utslagning, isolering och stigmatisering. Han jämförde också tidsbegreppet i afrikansk resp. västerländsk kultur. Riten har en stor betydelse i afrikansk kultur och fungerar förklarande och skuldavlastande samtidigt som den ger möjlighet till känsloutlevelse och ger ett kollektivt stöd och stärker nätverket. Just nu studerar han hur psykisk sjuklighet yttrar sig i etniska minoriteter i Sverige. Den psykiska ohälsan är större i flera av dessa grupper, prognosen är sämre och det psykiatriska vårdutnyttjandet är mindre, vilket motiverar närmare studium.

I mindre seminarier presenterades en rad projekt som alla gav uttryck för nytänkande inom psykiatrisk /vård, från norr till söder, såväl storstad som glesbygd, både inom vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin. För mig som arbetar inom BUP i Stockholm gav konferensen mig en tankeställare. Det var första gången i mitt professionella liv som jag kände att man på många fronter inom vuxenpsykiatrin håller på att organisera vården enligt de grundprinciper jag skrev om initialt, medan barn- och ungdomspsykiatrin, åtminstone i huvudstaden, visar tendenser att snarast utvecklas åt ett motsatt håll. Där omöjliggör en splittrad organisation behandlarkontinuiteten, där planeras nya vårdavdelningar på det allra första sjukhuset, där ökar subspecialiseringen och diagnoskulturen och lämnar ofta hjälpsökande människor i sticket när utredningen är klar. Det var också slående hur liten gruppen var som kom från Stockholm till denna viktiga konferens

Att konferensen blev så lyckad och kändes hanterbar trots sin storlek beror till stor del på att Tom Andersen fungerade som "moderator" under alla 3 dagarna. Han skapade ett slags gemyt genom sin humor och sin värme för de deltagare han kom i kontakt med. Han hittade också de lämpliga liknelser och intryck som kunde knyta ihop konferensens många divergerande idéer. I botten finns hos honom också det allvar och engagemang som skapar den nerv som gör att man gärna lyssnar till honom.

Ett nytt grepp som hedrar arrangörerna var att de hade det goda omdömet att låta flera patienter delta och föra sin och RSMH:s talan. Jag kom på mig själv med att reflexmässigt undra vad patientrepresentanter hade på konferensen att göra. Det var nog bara för att jag tidigare inte varit med om detta och att det kändes ovant. För självklart skall patienter vara med på konferenser av detta slag, det visade de patienter som berättade om sina erfarenheter i Falun med eftertryck. Deras personliga berättelser berörde och bidrog i högsta grad till att vi lämnade Faun i ett slags hoppfullhet. Efter "Den psykotiska Krisen" i Falun i mars 1998 är svensk psykiatri inte sig lik. Vad ska nu hända?


Vad är familjeterapi?   |  Artiklar om familjeterapi   |  Forskning om familjeterapi

 

Till huvudsidan... 

Till förstasidan     Tillbaka en sida      Sidans topp     Länkar     Kontaktinformation     Bli medlem     Nyheter     Artiklar om familjeterapi     Kurser och konferenser     English version

 

Copyright © sfft   2012-03-04   Web: Informationssekreterare